Hur känns stress?

Jo men det vet man förstås. Spända muskler, snabb andning, bultande hjärta, torr i munnen och allt det där. Kroppen signalerar att den går in i ett akutläge. Allt det där känner vi redan till. Men varför låter man det gå hela vägen till ett utmattningstillstånd, om man så väl känner igen signalerna och vet om farorna? En bra tiotusenkronorsfråga, som en av mina patienter sa. Ja verkligen tänker jag. Vad är det vi gör med oss själva när vi gradvis vänjer oss vid signalerna så att vi inte längre uppmärksammar dem? Vad är det som gör att vi slår dövörat till och fortsätter i samma takt?

Jag trodde aldrig att det skulle hända mig, är det vanligaste svaret, jag får från mina patienter. Kan det vara så enkelt, att vi tror att vi är de enda som kan stå emot, som inte kommer att drabbas?

Ja, det är säkert en viktig bidragande faktor. Men kanske är det också så att vi redan är fast i stressvirveln och inte vet hur vi ska ta oss ur. Kanske är vi inte ens medvetna om att vi är fast. Oftast är det omgivningen som först slår larm. Det är uppenbart för alla runt ikring en att man inte mår bra men själv har man helt enkelt inte en tanke på att stanna upp och dra i bromsen. Välmenande råd om att ta det lite lugnare och kanske sovra bland aktiviteterna, kontras oftast med att det är omöjligt, att man inte har något val. Oftast ter sig det svaret ganska absurt för omgivningen som undrar varför man tror att man inte har ett val. Det vet väl alla att inget kan vara viktigare än hälsan. Men det är lite som att tala ut i tomma luften. Själv är man redan i tanken i framtiden och inte riktigt mottaglig för välmenade råd. Jag vet, svarar man, men jag ska bara fixa detta också sen kan jag ta det lugnt. Men som vi vet, både av egen erfarenhet och av att iaktta dem som drabbats, så finns det alltid något mer som ska fixas efter det.

Inte blir det bättre av att vi också dagligen bombarderas med goda råd av diverse media hur vi ska hantera och förebygga stress. Det blir bara sten på bördan, gör oss mer stressade och lägger till ännu en sak som vi måste få in på vårt fullspäckade schema.

Vad gör man då som välmenande förälder, barn, partner eller kompis? Låter man det bara hända. Står tyst och ser på när det rullar utför i snabb takt? Nej förstås inte. Men hjälper det att påpeka, tjata och måla ut skrämmande scenarier? Oftast inte så värst mycket, i de flesta fall. Tyvärr! Men jag tror det är viktigt att göra det ändå, att stå för det sunda i en ohälsosam situation.

Den drabbade själv har inledningsvis ett slags adrenalinpåslag som driver på och i många fall också upplevs som en positiv kick. Det är helt enkelt svårt att varva ner både psykologiskt men framför allt biokemiskt. Processerna lever sitt eget liv i kroppen.

För dig som är drabbad och har börjat närma dig utmattningspunkten är det viktigt att förstå att fast än du bestämt dig för att varva ner så tar det tid för kroppen att hinna ikapp ditt beslut. Det är vanligt att få en abstinensliknande känsla om man inte upplever resultat med en gång.

Då är det viktigt att påminna sig själv om att det måste få ta tid. Man måste helt enkelt börja träna sig på att vara klokt ”lat”. Det är inget som kommer av sig själv.

Det viktigaste första steget brukar vara att lära sig att inta det som inom Mindfulness och Basal kroppskännedom, kallas för vittnespositionen. Vittnespositionen kan vara ett svårt begrepp att förstå till en början men den utgör en viktig förutsättning för att kunna bryta ett stressmönster och andra destruktiva vanor. Det går helt enkelt inte att ändra på något som man fortfarande är identifierad med. Det behövs vittnespositionens hjälp för att få distans till sitt eget beteende för att veta hur man ska kunna förändra något i rätt riktning.

Jag beskriver Vittnespositionen utförligt i min bok ”Återta balansen, låt tanke, känsla och kropp bli sams när du är stressad”. Där får du också enkla praktiska råd och övningar som hjälper dig i processen att återvinna jämvikten igen.